Man bara måste skratta

Malin pratar allt mer nu (är ju lite drygt 18 månader gammal...) och ibland kommer det ut saker så man blir alldeles häpen och bara måste skratta.
Igår åt vi middag och jag hade snott ihop en cous-coussallad med cous-cous (förstås), kidneybönor, kikärter, marinerad vitlök, marinerade soltorkade tomater, och fetaost. Malin åt med god aptit och när tempot avtog hjälpte jag till med att visa lite. Här är en kikärta, och hon stoppade förnöjt i sig den, här är lite ost, jodå mums mums slank den ner. Här är lite vitlök, samma resultat. Här är en böna, samma här också. Men, när vi kom till "här är en soltorkad tomat" så stoppade hon in den, tog ut den ur munnen och tittade lite missnöjt på tomatbiten och utbrister "Houwalige... pappa hlänga bott..." (Huvaligen, pappa slänga bort). Ja, vad skall man säga. Hålla sig för skratt kan man ju glömma.

Precis som vid dagislämningen i morse. I hallen finns en liten trappa mitt på golvet som barnen kan klättra upp på, tex när man skall klä av och på. Malin började klättra upp, och jag som av någon anledning kände mig lite stressad sade "Kom Malin så skall vi ta av jackan", Malin kontrade direkt med "Lung.. Lung!". Precis som jag brukar säga när hon går på för hårt... "Lugn Malin...". Både jag och fröken Ulla skrattade gott. De lär sig så fort de små barnen.